Vad är partnervåld?

Partnervåld innefattar inte enbart fysisk misshandel, utan även psykisk, ekonomisk, materiel och sexuell misshandel.

Många kvinnor som utsätts för partnervåld är osäkra på om de är utsatta eller inte och om de verkligen ska anmäla eller ens berätta det för någon.

Många gånger förekommer hot om våld, som skapar rädsla och i förlängningen skadas självkänslan på ett sådan sätt att en tappat tron på sig själv och på sin förmåga att ta sig ur den destruktiva relationen.

Även känslor av skam över att vara utsatt för våld och förtryck av sin partner kan hindra en utsatt från att söka hjälp.

En stor del av våldet sker i hemmet och utövas av någon närstående, någon som en har eller har haft en nära relation med.

Partnervåld förekommer inom alla yrkeskategorier och samhällsklasser oberoende av ålder, sexuell läggning och etnicitet.

Partnervåld karaktäriseras av ett systematiskt upprepat våld som pågår över tid, och därmed skiljer sig inte partnervåld från andra typer av våldsbrottslighet.

Den som utövar våld mot dg begår alltså ett brott och du kan anmäla det.

Varken du eller någon annan förtjänar att bli slagen eller hotad, utan det är den person som utövar våld som är ansvarig.

Det är inte du som ska ändra ditt beteende gentemot partnern, utan det är partnern som måste ta sitt ansvar och förändra sitt beteende mot dig. Det är partnerns våld som är problemet.

 

Normaliseringsprocessen

Vid våld i nära relationer finns ofta (men inte alltid) ett mönster där förövaren ökar sin dominans och kontroll gradvis.

I början av relationen visar partnern sig ofta kärleksfull och uppvaktande.

Efter en tid övergår omsorgen till kontroll. Efter ytterligare en tid övergår kontrollen till våld som gradvis trappas upp.

Hen blir hindrad från att umgås med släkt och vänner eller ha egna fritidsintressen och isoleras allt mer.

Partnern börjar kritisera hen för den hen är och för det hen gör, eller inte gör.

Partnern bryter ned hen psykiskt så att hen förlorar sitt självförtroende.

Det första slaget kommer ofta i detta skede.

Våldet upprepas och våldet och hoten blir en del av vardagen och ”normaliseras”.

Många som blivit utsatta för partnervåld kan berätta nästan likadana historier om hur förhållandet startade, hur partnern började utöva kontroll, när det första slaget kom och om hur våldet sedan blev en del av vardagen.

Vår erfarenhet visar att det inte är ovanligt att våldet trappas upp vid graviditet.

Hen hoppas på att det ska bli bättre och på att det var sista gången som partnern slog, trots att partner gång på gång bryter löftet om att det aldrig ska ske igen.

Ofta tar partnern hand om hen efter misshandeln och får hen att hoppas på bättring.

Relationen pendlar ofta mellan att vara jättebra och jättedålig och kan liknas vid en känslomässig berg och dalbana.

Hen ursäktar sin partners negativa sidor genom att framhäva dennes positiva sidor.

Till slut brukar perioderna när det är bra bli färre, och perioder när det är dåligt bli allt fler och längre.

Partnern lägger ofta skulden på hen och förklarar sitt beteende utifrån att det är hen som gjort fel.

Partnern gör hen ansvarig för att bråken uppstår och förväntar sig därmed att det är hen som ska be om förlåtelse.

För hen kan det kännas pinsamt att berätta om det som hänt och kanske tycker hen att hen får skylla sig själv som inte har sagt stopp och lämnat partnern.

Ibland har den som utsätts för partnervåld inte någon släkt i Sverige, och ingen umgängeskrets på grund av isoleringen.

Rädsla och uppgivenhet kan också påverka hen att stanna.

Hen är rädd för att misshandeln ska tillta och bli grövre, vilket gör att hen inte vågar be om hjälp.

Partnern kanske hotar hen om att skada hen och hens närstående om hen uttrycker sin vilja om att lämna förhållandet.

Det kan också handla om en rädsla för att samhället och myndigheter inte ska uppfatta hen som trovärdig och därmed inte heller erbjuda hen det skydd och den upprättelse hen behöver.

I många fall har hen blivit ekonomiskt beroende av sin partner, vilket också kan vara en anledning till att en stannar.

Det ekonomiska beroendet kan ha stärkts genom till exempel skulder, eller att hen har förbjudits att själv arbeta och därmed inte har någon inkomst.